Har vi tappat det?
Jag tänker ofta tillbaka på min barndom. Den var bra! Mamma och pappa var unga när dom fick mig, 17 och 19 år. Dom har verkligen bevisat att ett bra föräldraskap inte sitter i åldern. Jag vet att dom gav mig och mina systrar allt vi behövde.
Jag minns så väl när vi alla fem sov i lekstugan efter att vi varit upp och hyrt film på den lilla videobutiken vid Statoil Alnö. Och så fick vi välja dricka från den röda drickabacken. Jag visste att Trocca var godast men ibland blev jag så hänförd av färgen på Vira Blåtira, så jag valde den trots att smaken inte var lika bra som på Troccan.
Vi åkte mycket pulka i Bänkåsskogarna och vi hängde ofta i sporthallar då pappa hade träningar eller match. Matcherna var bäst för då fanns det mer pant att samla. Panten man fick genom att springa mellan åskådarna och plocka. Sedan kunde man gå ner till kiosken på Sporthallen och byta mot smågodis. Dröm!
Jag kan verkligen sakna allt detta och allt det enkla. Det är så mycket brus nu och allt är så lättsamt att skaffa. man behöver inte vänta och längta längre....som Darin sjunger i "Ta mig tillbaka".
Han sjunger något om "en värld i 8-bitar", det var liksom det mest flashiga då....idag sitter vi och är rädda för att vi ska bli erövrade av AI. Då var typ det mäktigaste man kunde göra att komma in i en värld där en gubbe med röd keps och blå snickarbyxor sprang runt och jagade svampar, aningen pirrig för att behöva möta bossen i värld 8.
Ta mig tillbaka
Till när allting var så stort
Ta mig tillbaka
Till innan allt redan var gjort
Man fick vänta, man fick längta
När tiden var så lång
Ta mig tillbaka
Till de stunder jag vill känna igen (ta mig tillbaka)
-Darin
Vi jobbar allt mer och intensivt. För vad? För att kunna betala en dyr bil som exakt ingen bryr sig om eller för att köpa än mer skräp till hemmet eller barnen? Skräp som vi sen blir stressade över när det står och trängs med allt annat man köpt för att antingen stilla sitt dåliga samvete eller för att "den var ju ändå så billig". Har vi tappat det?
Jag avundas dom som lyckas downshifta och köpa färre grejor.
I dag anser vi att lyx är att bada i ett kallt bad i naturen, att få skärma av och ned och åka till en stuga där ingen kan nå dig. Tänk att det var detta vi längtade efter? Som att längta efter att bebisen snart ska börja gå och snart är hon 13 och du är rädd att du inte tog tillvara på bebistiden ordentligt. Har vi längtat sönder?
Det är ändå märkligt att man måste upprätta ett ställe som heter "Bara vara". Dit man kan åka för att just bara vara och känna närvaro och stillhet. Det borde ju vara den naturliga miljön för oss...vilket det ledsamt nog inte är.
Det som var vardag förr är lyx idag. Vad är det som händer? Vad är det vi har slarvat bort?
Jag fick en sån fin ingivelse häromdagen och det var att jag är precis där jag vill vara just nu. Jag har fått mitt hus, mina två fina friska barn samt min fantastiska Peter.
Och som grädde på moset (mycket märkligt uttryck förövrigt)....jag driver det företag jag vill med många spännande framtidsplaner. Tack livet! Jag ska leva för att inte tappa det!
Tack till er mina kunder som gör det möjligt för mig att leva precis som jag vill just nu. Nu fattas bara lite mindre prylar hemma och mindre skärmtid. Borde inte vara ouppnåerligt....
Önskar er en fin December🤶🏻
